Jag sitter på min obekväma köksstol och äter kärlekschoklad. Bryter bit efter bit efter att jag tagit upp chokladkakan ur det rosa kuvertet jag fick på alla hjärtans dag. Där är det två fel. Kakaoallergin och mjölkallergin. Men jag lever på känslan av att Hon har rört vid det rosa pappret. Hon har tagit sig tiden att skriva ett litet brev, göra ett rosa kuvert till det, och lägga i en chokladkaka med rosa papper (Röda bokstäver med Kärlek på olika språk.), innan hon stängde kuvertet med en tejpbit och lade det i en postlåda. Sedan fann jag det i brevlådan den fjortonde, efter en skoldag med så många fel att jag inte orkar räkna upp dem. För första gången hade jag någon att skriva hjärtan till på alla hjärtans dag. Någon som skriver hjärtan till mig. Kärleken.
Och kärleken, det är en sak jag nästan ständigt funderar på. Särskilt i os-tider.
Hur kan viss kärlek vara förbjuden, föraktad och hatad? Hur kan vi stå vid sidan av, heja på idrottare och atleter, medan Ryssland utanför arenan är mörk för de flesta ryska hbtq-personer? Ett indirekt stödjande av alla hemskheter som sker. Allt hat. Alla förtryckta människor. Särskilt vi som anser oss vara hbtq, vi bör väl ändå säga ifrån? Jag känner mig så liten.
Inte bara hbtq-personer misshandlas i Ryssland. Gästarbetare som blir våldtagna när de vill ha lönen de är förtjänta av. Psykisk misshandel av alla de som står upp för sina fysiskt misshandlade medmänniskor.
Framför televisionsapparaterna sitter vi. På läktare sitter vi, ställer oss upp och jublar vid ett guld, en medalj. Men inte långt från glädjen kamerorna speglar sker det saker som os-glada människor knappt har en tanke på. Omänskliga ting. Sådant vi knappt tror på, om vi så skulle se det genom våra svenska medelklassögon.
Något annat jag funderar på är vardagssexismen. Hur jag igår blev kallad efterbliven och gnällig, bara för mina åsikter. Åsikter som för mig är sanning. Sanningen Björn-tafsar-på-Nour-i-direktsändning till exempel. Det hände ju, det kan ingen förneka. Men vi ser så olika på det, och jag anser att SVT genom det här normaliserar vårat samhälles ständiga kvinnoförtryck. Gör det ännu mer normalt än det redan är.
Jag vill inte ens tänka på skrattande barnfamiljer i tv-soffor när Björn tar sig den komiska friheten att ta på Nours bröst. De är ju samma person! Ha Ha Ha!
Idag har inte jag skadat mig på tre månader. Minus en gång på fyllan för två veckor sedan. Jag började inte ens blöda, det kan inte räknas.
Kanske borde tre månader firas. Men jag skulle inte kunna fira det, utan att behöva göra det igen. Som vilket beroende som helst lever det kvar inom mig i varje steg, varje framgång, varje motgång. Det är en del av mitt liv. Av mångas liv. Men hur självskadebeteenden hanteras är skam. Att ta ifrån någon en kniv när det är det enda som hjälper mot det mörka inombords är nästan samma sak som att ta livet ifrån hennom. Hur kan världen vara så oförstående, när det kommer till sätt att hantera smärta? Det finns olika sätt, och vissa räddar sina liv med jacken i armarna, benen, eller var de nu befinner sig. Det är en överlevnadstaktik, även fast det skadar.
Musiken. Ett av mina större intressen. Musik är något av det som får mig att må allra bäst när jag har mått som allra sämst. Dock är mina spellistor på spotify överrösta av män och ickemän är en skrämmande stor minoritet. Därför har jag skapat en tjejlista på spotify och lyssnar mest på tjejer ett tag. Så som Björk, Laleh, Soko, Lykke Li och många andra. Fina artister som hamnar lite i skymundan överallt, känns det som.
Nej, nu ska jag banne mig ta tag i mitt liv och sluta skriva till mig själv. Det finns så mycket viktigare saker att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar