Sandgrund

Om tankar och en dag som inte innehöll mer än nödvändigt

Tänker jämt. Tänker, tänker. Kan inte stoppa mina tankar och det är väldigt irriterande men samtidigt väldigt skönt. För jag är aldrig ensam. Har alltid något som fyller tomrummet innanför skallbenen. Frågor, logik och ologiska osanningar. Tvångstankar och fnitter. Ibland kan en tro att det ekar tomt. Sedan kommer alla tankar på en och samma gång och fyller mig med olika starka, verkliga känslor.

Som tankar på att jag idag, trots att det egentligen är semmeldagen gjorde kanelbullar. Med för lite socker, för lite färg och på en plåt som tidigare använts för att göra potatisklyftor på. De blev salta, då plåten inte var diskad, inte tömd på saltet som jag såklart inte såg. Det tog timmar av funderingar, konstateranden och jord på golvet innan jag kom på den logiska förklaringen till deras underliga smak. Men det är okej. För jag kan äta dem som bröd, med marmelad på. Umgicks med en blåhårig vän som skrattade, fotograferade samt faktiskt åt flera stycken halvt misslyckade bullar från det kvadratiska, bruna fatet. Mys och nostalgi till ljudet av en faslig blanding bra musik. Vackra toner mot hjärtat.

Snart tänker jag föra över bilderna från fjällenresan till datorn, redigera dem och publicera dem här. Sladden kom bokstavligen som ett brev på posten idag. Den, och mina nycklar. Nedtryckta i varsin smutsgul ullstrumpa. Med i kuvertet låg en folder om Fulufjället. Jag orkar bara inte just nu. Hela lägenheten blev städad och mina egentligen trötta fingrar har möblerat om i mitt fönster. Det är fint. Ni får kanske se det någon gång.

Svar

Vilken är din favorit bok? Några böcker du rekommenderar?
Min favoritbok vet jag inte, men följande böcker är otroligt bra och väldigt läsvärda: grapefruit av Yoko Ono, miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs, hemlängtan av Michelle Magorian, Simon och ekarna av Marianne Fredriksson, samt Harry Potter. Såklart.

Så vackert! Får en fråga vad du använder för kamera?
Tack! Använder oftast min olympus c-740, men har även en canon eos 1100D.

Vad lyssnar du mest på för musik just nu?
En fenomenal blandning av indierock, hårdrock, svensk punk och pop.

Röker du?

Nej. Det skulle jag inte säga att jag gör. Tackar inte nej till ett bloss från en väns cigarett, men köper inte egna.

Hur skulle du beskriva din klädstil?

Galen, fantastisk och skiftande. Byter klädstil lite som en kameleont. (Efter tillfälle och omgivning.)

Hur redigerar du dina bilder?

Redigerar kurvor i gimp, ett gratisprogram jag laddat ner från nätet.

Vilket är det lyckligaste ögonblicket i ditt liv?

Vill spontant säga dagen då jag lärde känna Isolde. Det är en av de få lyckliga och fria kvällar jag haft i Lysekil, och vår vänskap har verkligen fått mig på fötter. För övrigt var det för exakt ett år sedan vi träffades första gången igår!

Why are you so bra?

Tack du, men jag vet faktiskt inte. Jag kan inte riktigt se det själv, men jisses vad fint att du skriver så.

Hur blev du intresserad av att fotografera?

Började fotografera när jag fick min första telefon, men jag skulle säga att intresset väcktes när jag insåg hur mycket fint en kan göra med det en skapar. Hur mycket känslor en enda bild kan innehålla, och hur jag kan spara ett tillfälle, fryst, i resten av mitt liv. Fick min första kamera, en liten digitalkamera, 2009.

Gillar du kramar?
Jag älskar kramar! Finns nog inget finare när en känner sig ensam i själen.

Beskriv ditt drömhus.
Tänker mig en liten koja högst upp i ett träd, inredd i sextiotalsanda och med en repstege som enda väg till marken genom min golvlucka. Än vet jag inte var den ska vara placerad, mer än just i ett träd, men det måste vara någonstans där jag har nära till någon eller några som jag trivs med. 

Vemodighet

Du slår mig hårt i ansiktet med en vindpust och jag vacklar till för jag vet ju inte riktigt hur en ska bete sig när livet behandlar en som om en suttit en livstid i fängelse för att sedan helt plötsligt vara fri. Känslorna är revolutionerande röda blå och kaoset lika så för ingenting hindrar mig från att falla tillbaka inatt. Sedan faller jag lätt ned för all världens studsmattor och ingenting fångar mig med sina mjuka famnar fulla av hemligheter. Röda bokstäver i fel typsnitt när böckerna rör på sig i bokhyllan byter plats kastar av och an som en uppspelning av alla nätters orolig sömn där jag funnit min kropp genomblöt av svett på morgonkvisten till ingen nytta. Sover i svett men äter hellre jordnötter direkt ur påsen medan mina virriga trötta ögon följer ordens utveckling på pappret i väntan på att pizzan ska bli kall med sin veganska vitlökssås. Och jag som inte ens skulle åka hemifrån ikväll fann mig själv tjugofem minuter hemifrån bara för att köpa en pizza. Som om korrekta meningar någonsin skulle kunna göra någonting bättre tänker jag när mina ovanligt långa tår slår ett slag på skrivmaskinen som behöver nya bläckband.

Oh get me away from here I'm dying, play me a song to set me free

Det fladdrar till som i en dröm

Vaknar, snyter mig och somnar igen. Funderar, tänker, dansar på taggtrådsstängsel och låter kroppen gå på repeat. Har glömt min kamerasladd i det gula huset och kan därför inte lägga upp någon av alla bilder jag tagit här, bloggen blir lidande men pekfingret sluter ständigt kring knappen ändå. Tid finns det gott om.

Hade förresten tänkt ha frågestund snart, så undrar du något om mig passar det utmärkt att fråga mig om det nu. Det kan vara allt ifrån mina favoritchips, boktips och min besatthet av champinjoner, till varför jag ständigt lägger mig på mina numera irriterande snea glasögon. Ingen fråga är för dum.

Nu ska jag steka champinjoner åt mig och mamma. Jag är sjuk och näsan rinner, men utsikten är vacker och väggarna är småcharmigt grisrosa. Näsdukar använder jag högvis, och snart har jag läst hundra sidor i andra boken om Harry Potter. Det är sagolikt skönt att tassa omkring på vandrahemmets trasmattor, men ändå längtar jag hem. I övermorgon har jag känt min klon i ett år och då sitter jag på en långfärdsbussbuss hela dagen. Egentligen gör det mig inte mycket alls, är bara så väldigt rastlös i själen.

Snart ger jag mig ut på nya äventyr. Till dess ska mina trötta ögon få ha tillfrisknat. Kroppen är bara alldeles för pirrig av årstiden, för att kunna slappna av helt. Snön väcker barnet inom mig, som sedan hindras av isen och rimfrosten på träden.

Puss. (Glöm inte frågorna!)

This must be where pies go when they die

Susar nerför backar. Skuttar över ojämnheter. Vacklar, faller. Blåmärken och rodnader på knäna. Kalla tår och blåa fingrar. Frusna, frostbitna kinder, men leenden och synliga skrattgropar.

Jag är i fjällen för första gången på två år. Har splitterny bräda och ovana fötter. Till en början föll jag pladask. Om och om igen. Landade på fötter, händer, knän. Snubblade och fastnade i allt omkring mig. Lite som bambi på hal is, fast Lennon. Fastspänd på en stel plastbräda i lite för branta backar. Men nog är det magiskt. Underbart skönt. Att känna farten mot kinderna och låta ögonen tåras när jag tävlar i smyg, över ojämnheter och lössnö, mot människor i min omgivning. Det ger fnittriga frihetskänslor i bröstet.

Inte för att jag någonsin kommer få veta vem jag är, men här trivs jag. Trots rinnande näsor och värkande halsar. Imorse såg vi två älgar från sovrumsfönstret.

6/2

Jag älskar er.

morgonrutiner, drivrutiner
andas, andas
samla själar i en sprucken glasburk som placerats flygande i rummets mest bortglömda hörn

morgonrutiner

hinner knappt med livet, men det är okej för ikväll ska vi sitta på mitt vardagsrumsgolv och leva
med endast hälften av vad det innebär

jag är faktiskt nästan lycklig idag

Januariångesten och min bästa vän som får mig att lämna den.

Ikväll mår jag som jag borde efter tre dagars hektisk skola, med ett en och en halv veckas lov framför mig. Trött. Både utanpå och inuti. Så mår jag. Men bra vänner gör det hela bättre och snart får jag träffa ännu fler utav de fina jag saknar dag efter dag fast i mina skolrutiner. De släpper mig aldrig riktigt fri, kraven. Behöver människor som får mig att glömma alla borde och måsten.

3/2 och vintern faller mot marken med ett tjut

Trodde aldrig det skulle kännas okej att gå upp såhär tidigt och trots att min mage vägrar bete sig som folk är det okej. Sitter i min elefanttröja och borde stryka nytvättade kläder, men inspiration behövs även till det och den inspirationen finns inte. Lär väl bli som veckans resterande dagar, hets och stress när jag inser att jag börjar om tio. Går jag nu är jag framme om en kvart, men jag måste ju ha något på kroppen också.

Har så mycket ångest över att mina favoritkläder ger mig ett förutbestämt kön och en roll jag måste leva upp till, klänningar och kjolar satta på min kropp gör att till och med de som vet om att jag är agender krossar mig som vintern mot betong. Små singlande snöflingor som aldrig, aldrig låter mig vara. För de där normerna verkar alltid hänga sig kvar på något sätt trots att jag skakar av mig snöflingorna så fort de vidrör min svarta kappa. Min mammas kappa. Den hon hade i min ålder. Och det är inte det att jag inte tycker om snö, för det gör jag. Jag älskar snö. Älskar ljuset som snön för med sig, hur höstens död göms under ett täcke av lycka. Blir lycklig varje gång jag rullar upp rullgardinen och möts av stora snöflingor som singlar ner mot gården. Men det finns fortfarande saker som skaver inuti och om ändå alla kunde förstå vem jag är för en gångs skull. Att jag inte är något mer än bara jag.

Om någon skulle läsa detta vill jag fråga vad du har taktik för att överleva vintern? Om du är lycklig eller ledsen när snön börjar singla mot marken? Och varför?

Vad gör ni med skavet inuti?