Vemodighet

Du slår mig hårt i ansiktet med en vindpust och jag vacklar till för jag vet ju inte riktigt hur en ska bete sig när livet behandlar en som om en suttit en livstid i fängelse för att sedan helt plötsligt vara fri. Känslorna är revolutionerande röda blå och kaoset lika så för ingenting hindrar mig från att falla tillbaka inatt. Sedan faller jag lätt ned för all världens studsmattor och ingenting fångar mig med sina mjuka famnar fulla av hemligheter. Röda bokstäver i fel typsnitt när böckerna rör på sig i bokhyllan byter plats kastar av och an som en uppspelning av alla nätters orolig sömn där jag funnit min kropp genomblöt av svett på morgonkvisten till ingen nytta. Sover i svett men äter hellre jordnötter direkt ur påsen medan mina virriga trötta ögon följer ordens utveckling på pappret i väntan på att pizzan ska bli kall med sin veganska vitlökssås. Och jag som inte ens skulle åka hemifrån ikväll fann mig själv tjugofem minuter hemifrån bara för att köpa en pizza. Som om korrekta meningar någonsin skulle kunna göra någonting bättre tänker jag när mina ovanligt långa tår slår ett slag på skrivmaskinen som behöver nya bläckband.