När jag som sextonåring flyttade till Göteborg, var jag på fest var och varannan helg. Jag gick på krogen, umgicks konstant med vänner och hittade på allsköns upptåg. Sedan jag fyllde arton, och lagligt kunnat konsumera alkohol, har festerna blivit färre och krogbesöken minimala. Jag blev, i tvåan, hösten efter jag fyllt sjutton och fram till nutid, allt sämre på att hålla kontakten med mina vänner. Mitt sociala liv blev lidande, är lidande.

Den enkla utvägen

Jag känner att den börjar gro inom mig, att den växer och frodas och blommar i mitt bröst. Jag känner hur ångesten sakta tar över min kropp, jag känner smärtan i bröstet och att pulsen höjs.

Oväntat. Jag som hade en trevlig kväll med fina personer, jag som lyckats småprata och storprata och konversera utan ordstockning i halsen. Det kändes bra, jag kände mig trygg och rentav glad, lycklig, sprudlande ivrig. Så som jag blir ibland, men allt för sällan. Ändå smyger den sig på, vecklar ut sitt svarta skynke över mig. Det slutar alltid så. Efter mina toppar kommer dalarna, efter min sprudlande energi kommer mattheten. Tomheten, ilningarna i bröstkorgen, de svarta tankarna. Trots det blir jag alltid förvånad. Att ängsligheten bryter av i konversationer titt som tätt, det stör mig inte nämnvärt, det är sådan jag är. Socialt inkompetent och fullkomligt fantastisk, som jag beskrivit mig själv på tinder. Men att ångesten följer lyckan, det kommer jag aldrig förstå mig på. De liksom hänger ihop. går hand i hand. Det enda jag har förstått, är att det inte ska vara så. Därför medicineras jag med mediciner som inte ska blandas, medicineras för lyckan, medicineras för dalarna, försöker lita mer på kemiska substanser än min egen självbevarelsedrift. Jag kan inte räkna med mig själv när det svarta, avgrundsdjupa, närmar sig. Jag vet ju det, att jag inte kan hantera känslorna när de förändras likt en bergochdalbana. Ingen har någonsin lärt mig vad det är jag känner, vad det är som händer när jag fylls av oro och ångest. Ingen har lärt mig hur jag ska hantera mig själv när det kryper under skinnet. Därför tog jag återigen den enkla utvägen, den som ändå inte riktigt hjälper. Benzo.

För en begränsad period, för nuet, för ångesten. Jag lämnade sällskapet och uppsökte toalett, tog fram min lilla plåt-ask och svalde de runda tabletterna med vatten från kranen. Tittade mig i spegeln, såg någon annan, kissade för trovärdighetens skull och återvände till bordet. Ingen misstänkte något, ingen förstod. Det gjorde ju inte jag heller. Det gör jag aldrig. Och jag vet inte om jag vill det heller. Känslor är något jag gärna förtränger, förvränger, försöker att inte låtsas om tills de svämmar över kanten, dränker mig. Då finns det ingen återvändo, jag tar till alla medel.

Jag vill bara få må bra.