31/1

De kommer så hastigt och så oförberett, inuti någons famn, att det är omöjligt att förhindra dem. Det gör så ont, att någonting jag lämnat bakom mig bara väller upp i ögonen och lämnar mig tom, ensam och svag, när jag kippar efter luft. Kinderna blir våta av gamla sorger och det är omöjligt att samla ihop sig, även fast det är många ansikten runt omkring mig som iakttar mig noggrant.

Nyfikna ansikten som finner glädje i andras sorg. Nyfikna ansikten som flinar åt mig.
Flin som jag vet betyder att nästa gång vi ses, kommer de kalla mig svag. De kommer skratta åt mig och mina tårar, och kanske kommer de reta mig för mina känslor under en lång tid framöver. Om de bara visste vad det är jag gått igenom, skulle de skratta då? Skulle de förstå vad det är som händer inuti mig, om jag verkligen berättade nu, efter en pjäs som är skrämmande lik en förklaring av mitt liv?

Kanske skulle de förstå, men felet kvarstår. Det ligger så nära oss nu för tiden, att känslor är förbjudet och pinsamt. Vi ska alla vara känslokalla idioter som roas av att trycka ner andra. Då får man respekt. Respekt man verkligen inte får genom att börja gråta efter en teaterpjäs som handlar om något som finns alldeles för nära. Någonting som inte syns.
Vi är skapta till att visa känslor. Vi är känsliga varelser. Därför fungerar livet inte om man går runt och tror att man är stålmannen. Det finns någonting som berör alla, men eftersom vi alla är unika är det som berör oss väldigt skilda saker. Det handlar om erfarenheter. Saker vi sett, varit med om, hört talas om. Sådant förändrar oss och ger oss känslor. Känslor som är helt okej att släppa fram ibland. Vi mår bäst av att vara mänskliga.

Jag skäms inte det minsta över mina tårar. Jag har accepterat dem, accepterat känsligheten. Det är inte alls konstigt att allt jag varit med om väcker uppror inom mig då och då. Minnen försvinner ju inte. Särskilt inte de man vill ska försvinna. Vi måste blunda för känslorna, om vi nu tycker de är pinsamma. Vi måste låta dem sippra fram i lagom takt. Mitt lagom till exempel, kan vara att släppa av mig allt på en gång, att helt plötsligt släppa all smärta och sedan gå oberörd därifrån.

När jag torkat mina tårar och sagt hejdå till skådespelaren jag inte ens känner, finns sorgen inte kvar. Det enda som finns kvar är lite spår av den, i form av snor som sakta letar sig ner över min överläpp. Men jag bryr mig inte. Det är okej att vara känslig. Det är okej att visa känslor.
Ibland kan de människor vi kallar för känsliga, vara de allra bästa människorna.

28/1

Det var på den tiden då det värsta som fanns var när mitt gosedjur tappades i snön, eller när imman på bilrutan under de långa bilfärderna sakta försvann i takt med att värmen blev lägre och lägre.
Det var på den tiden när djupa reflektioner över livet inte ens existerade.

När vintern kom fanns ingen annan sorg, än den lätta, den som gick över så fort jag fick på sig torra vantar eller fick ett glas ångande het chokladmjölk att värma mig med. Nu kan jag inte ens njuta av drycken längre, då mina allergier straffar mig vid minsta tanke på det söta.

Vi satt i bilen en vinter, på väg hem efter en glad, vit jul. Jag kunde inte tänka på något annat än alla fina julklappar som låg i bagageutrymmet på den silverfärgade bilen. I min hand vilade en kamera, en helt egen liten kamera, och den hade inte lämnat mig en sekund de senaste dagarna. Att pappa inte hade överlämnat den själv, det spelade inte den minsta roll. Jag var fascinerad över alla inställningar, alla ljud och alla fina ting den kunde spara åt mig. Utanför den immiga bilrutan var det skog, skog och åter skog. Jag lyfte min lilla hand och sänkte mitt finger mot avtryckarknappen på ovansidan kameran. Glädje i magen, ett leende på läpparna. Imman på glaset var tät, men glädjen inuti min tunna flickekropp kunde inte annat än göra bilden fantastisk.

27/1, om att vara osynlig i sin finaste prickiga klänning

Det är en halvtimme kvar innan skolan börjar och jag vet, att om jag inte klär på mig nu kommer tiden inte vara med mig. Min spanskalärarinna kommer åter igen titta trött på mig och skriva något i sina papper om ännu en sen ankomst. Tanken är inte särskilt lockande och därför öppnar jag min överfulla garderob för att åtminstone försöka hinna i tid. Som de flesta andra mornar det senaste året är den första tanke som slår mig; Fan, jag har inget att ha på kroppen. Det är dock inte det minsta sant. Ur min garderob väller det plagg och det är en under att jag kan stänga skåpsdörrarna.

Jag drar förstrött i några galgar och mina händer landar på en prickig axel. Jag lyfter ut galgen, och det som hänger på den skriker efter att få kläs på min kropp. Det är den svart-vit-prickiga, korta klänningen med långa, vida ärmar jag sydde i höstas. En klänning som är sockersöt med ett svart, tunt skärp i midjan.
Minnet av hur jag åkt iväg med bussen till en större stad i närheten, bara för att köpa tyget till den övertygar mig om att just den, min finaste klänning, den ska jag ha på mig idag. Jag klär på mig den och tittar mig i spegeln. Min spegelbild ler mot mig, och jag kan inte göra annat än att le tillbaka.

Att gå till skolan sker på ett nafs, och tiden som brukar kännas som evigheter i vanliga fall liknar nu mer en ljummen dimma av ingenting. Jag är insvept i tyg som skyddar mig mot allt ont. Dagen kan inte bli annat än bra, tänker jag. Men min hastiga tanke, mitt i min lyckliga dimma, visar sig vara motsatsen i praktiken när jag klivit innanför skolans dörrar. Ingen lade så mycket som en blick på mig. Inte ens de som jag brukar umgås med i vanliga fall hejade på mig. De stod stilla kvar vid de kantstötta borden i korridoren och umgicks med personer de i vanliga fall inte brukar umgås med. Deras röster höjde sig mot taken och jag kunde uppfatta ord då och då, men ingenting lade sig på minnet. Jag hade inte med det att göra längre. De ville inte ha mig där.

Mina böcker och mitt pennfodral gömde jag lika hårt innanför mina armar som jag gömde mitt hjärta inuti min kropp, när jag med korta, snabba steg gick till min lektion. Jag var osynlig, i min finaste prickiga klänning.