27/1, om att vara osynlig i sin finaste prickiga klänning

Det är en halvtimme kvar innan skolan börjar och jag vet, att om jag inte klär på mig nu kommer tiden inte vara med mig. Min spanskalärarinna kommer åter igen titta trött på mig och skriva något i sina papper om ännu en sen ankomst. Tanken är inte särskilt lockande och därför öppnar jag min överfulla garderob för att åtminstone försöka hinna i tid. Som de flesta andra mornar det senaste året är den första tanke som slår mig; Fan, jag har inget att ha på kroppen. Det är dock inte det minsta sant. Ur min garderob väller det plagg och det är en under att jag kan stänga skåpsdörrarna.

Jag drar förstrött i några galgar och mina händer landar på en prickig axel. Jag lyfter ut galgen, och det som hänger på den skriker efter att få kläs på min kropp. Det är den svart-vit-prickiga, korta klänningen med långa, vida ärmar jag sydde i höstas. En klänning som är sockersöt med ett svart, tunt skärp i midjan.
Minnet av hur jag åkt iväg med bussen till en större stad i närheten, bara för att köpa tyget till den övertygar mig om att just den, min finaste klänning, den ska jag ha på mig idag. Jag klär på mig den och tittar mig i spegeln. Min spegelbild ler mot mig, och jag kan inte göra annat än att le tillbaka.

Att gå till skolan sker på ett nafs, och tiden som brukar kännas som evigheter i vanliga fall liknar nu mer en ljummen dimma av ingenting. Jag är insvept i tyg som skyddar mig mot allt ont. Dagen kan inte bli annat än bra, tänker jag. Men min hastiga tanke, mitt i min lyckliga dimma, visar sig vara motsatsen i praktiken när jag klivit innanför skolans dörrar. Ingen lade så mycket som en blick på mig. Inte ens de som jag brukar umgås med i vanliga fall hejade på mig. De stod stilla kvar vid de kantstötta borden i korridoren och umgicks med personer de i vanliga fall inte brukar umgås med. Deras röster höjde sig mot taken och jag kunde uppfatta ord då och då, men ingenting lade sig på minnet. Jag hade inte med det att göra längre. De ville inte ha mig där.

Mina böcker och mitt pennfodral gömde jag lika hårt innanför mina armar som jag gömde mitt hjärta inuti min kropp, när jag med korta, snabba steg gick till min lektion. Jag var osynlig, i min finaste prickiga klänning.