28/1

Det var på den tiden då det värsta som fanns var när mitt gosedjur tappades i snön, eller när imman på bilrutan under de långa bilfärderna sakta försvann i takt med att värmen blev lägre och lägre.
Det var på den tiden när djupa reflektioner över livet inte ens existerade.

När vintern kom fanns ingen annan sorg, än den lätta, den som gick över så fort jag fick på sig torra vantar eller fick ett glas ångande het chokladmjölk att värma mig med. Nu kan jag inte ens njuta av drycken längre, då mina allergier straffar mig vid minsta tanke på det söta.

Vi satt i bilen en vinter, på väg hem efter en glad, vit jul. Jag kunde inte tänka på något annat än alla fina julklappar som låg i bagageutrymmet på den silverfärgade bilen. I min hand vilade en kamera, en helt egen liten kamera, och den hade inte lämnat mig en sekund de senaste dagarna. Att pappa inte hade överlämnat den själv, det spelade inte den minsta roll. Jag var fascinerad över alla inställningar, alla ljud och alla fina ting den kunde spara åt mig. Utanför den immiga bilrutan var det skog, skog och åter skog. Jag lyfte min lilla hand och sänkte mitt finger mot avtryckarknappen på ovansidan kameran. Glädje i magen, ett leende på läpparna. Imman på glaset var tät, men glädjen inuti min tunna flickekropp kunde inte annat än göra bilden fantastisk.