31/1

De kommer så hastigt och så oförberett, inuti någons famn, att det är omöjligt att förhindra dem. Det gör så ont, att någonting jag lämnat bakom mig bara väller upp i ögonen och lämnar mig tom, ensam och svag, när jag kippar efter luft. Kinderna blir våta av gamla sorger och det är omöjligt att samla ihop sig, även fast det är många ansikten runt omkring mig som iakttar mig noggrant.

Nyfikna ansikten som finner glädje i andras sorg. Nyfikna ansikten som flinar åt mig.
Flin som jag vet betyder att nästa gång vi ses, kommer de kalla mig svag. De kommer skratta åt mig och mina tårar, och kanske kommer de reta mig för mina känslor under en lång tid framöver. Om de bara visste vad det är jag gått igenom, skulle de skratta då? Skulle de förstå vad det är som händer inuti mig, om jag verkligen berättade nu, efter en pjäs som är skrämmande lik en förklaring av mitt liv?

Kanske skulle de förstå, men felet kvarstår. Det ligger så nära oss nu för tiden, att känslor är förbjudet och pinsamt. Vi ska alla vara känslokalla idioter som roas av att trycka ner andra. Då får man respekt. Respekt man verkligen inte får genom att börja gråta efter en teaterpjäs som handlar om något som finns alldeles för nära. Någonting som inte syns.
Vi är skapta till att visa känslor. Vi är känsliga varelser. Därför fungerar livet inte om man går runt och tror att man är stålmannen. Det finns någonting som berör alla, men eftersom vi alla är unika är det som berör oss väldigt skilda saker. Det handlar om erfarenheter. Saker vi sett, varit med om, hört talas om. Sådant förändrar oss och ger oss känslor. Känslor som är helt okej att släppa fram ibland. Vi mår bäst av att vara mänskliga.

Jag skäms inte det minsta över mina tårar. Jag har accepterat dem, accepterat känsligheten. Det är inte alls konstigt att allt jag varit med om väcker uppror inom mig då och då. Minnen försvinner ju inte. Särskilt inte de man vill ska försvinna. Vi måste blunda för känslorna, om vi nu tycker de är pinsamma. Vi måste låta dem sippra fram i lagom takt. Mitt lagom till exempel, kan vara att släppa av mig allt på en gång, att helt plötsligt släppa all smärta och sedan gå oberörd därifrån.

När jag torkat mina tårar och sagt hejdå till skådespelaren jag inte ens känner, finns sorgen inte kvar. Det enda som finns kvar är lite spår av den, i form av snor som sakta letar sig ner över min överläpp. Men jag bryr mig inte. Det är okej att vara känslig. Det är okej att visa känslor.
Ibland kan de människor vi kallar för känsliga, vara de allra bästa människorna.