18/2, funderingar

Funderingar inom mig spårar gärna av rälsen och far ut ur min mun när jag sitter ensam hemma. Frågor, som jag inte tror att någon kan svara på.

Jag sitter på min obekväma köksstol och äter kärlekschoklad. Bryter bit efter bit efter att jag tagit upp chokladkakan ur det rosa kuvertet jag fick på alla hjärtans dag. Där är det två fel. Kakaoallergin och mjölkallergin. Men jag lever på känslan av att Hon har rört vid det rosa pappret. Hon har tagit sig tiden att skriva ett litet brev, göra ett rosa kuvert till det, och lägga i en chokladkaka med rosa papper (Röda bokstäver med Kärlek på olika språk.), innan hon stängde kuvertet med en tejpbit och lade det i en postlåda. Sedan fann jag det i brevlådan den fjortonde, efter en skoldag med så många fel att jag inte orkar räkna upp dem. För första gången hade jag någon att skriva hjärtan till på alla hjärtans dag. Någon som skriver hjärtan till mig. Kärleken.

Och kärleken, det är en sak jag nästan ständigt funderar på. Särskilt i os-tider. 

Hur kan viss kärlek vara förbjuden, föraktad och hatad? Hur kan vi stå vid sidan av, heja på idrottare och atleter, medan Ryssland utanför arenan är mörk för de flesta ryska hbtq-personer? Ett indirekt stödjande av alla hemskheter som sker. Allt hat. Alla förtryckta människor. Särskilt vi som anser oss vara hbtq, vi bör väl ändå säga ifrån? Jag känner mig så liten. 

Inte bara hbtq-personer misshandlas i Ryssland. Gästarbetare som blir våldtagna när de vill ha lönen de är förtjänta av. Psykisk misshandel av alla de som står upp för sina fysiskt misshandlade medmänniskor. 

Framför televisionsapparaterna sitter vi. På läktare sitter vi, ställer oss upp och jublar vid ett guld, en medalj. Men inte långt från glädjen kamerorna speglar sker det saker som os-glada människor knappt har en tanke på. Omänskliga ting. Sådant vi knappt tror på, om vi så skulle se det genom våra svenska medelklassögon.

Något annat jag funderar på är vardagssexismen. Hur jag igår blev kallad efterbliven och gnällig, bara för mina åsikter. Åsikter som för mig är sanning. Sanningen Björn-tafsar-på-Nour-i-direktsändning till exempel. Det hände ju, det kan ingen förneka. Men vi ser så olika på det, och jag anser att SVT genom det här normaliserar vårat samhälles ständiga kvinnoförtryck. Gör det ännu mer normalt än det redan är.

Jag vill inte ens tänka på skrattande barnfamiljer i tv-soffor när Björn tar sig den komiska friheten att ta på Nours bröst. De är ju samma person! Ha Ha Ha!

Idag har inte jag skadat mig på tre månader. Minus en gång på fyllan för två veckor sedan. Jag började inte ens blöda, det kan inte räknas. 

Kanske borde tre månader firas. Men jag skulle inte kunna fira det, utan att behöva göra det igen. Som vilket beroende som helst lever det kvar inom mig i varje steg, varje framgång, varje motgång. Det är en del av mitt liv. Av mångas liv. Men hur självskadebeteenden hanteras är skam. Att ta ifrån någon en kniv när det är det enda som hjälper mot det mörka inombords är nästan samma sak som att ta livet ifrån hennom. Hur kan världen vara så oförstående, när det kommer till sätt att hantera smärta? Det finns olika sätt, och vissa räddar sina liv med jacken i armarna, benen, eller var de nu befinner sig. Det är en överlevnadstaktik, även fast det skadar. 

Musiken. Ett av mina större intressen. Musik är något av det som får mig att må allra bäst när jag har mått som allra sämst. Dock är mina spellistor på spotify överrösta av män och ickemän är en skrämmande stor minoritet. Därför har jag skapat en tjejlista på spotify och lyssnar mest på tjejer ett tag. Så som Björk, Laleh, Soko, Lykke Li och många andra. Fina artister som hamnar lite i skymundan överallt, känns det som. 

Nej, nu ska jag banne mig ta tag i mitt liv och sluta skriva till mig själv. Det finns så mycket viktigare saker att göra.

17/2

Jag ligger så länge i den bruna gyttjan att hösten går över till vår.
Blommorna slår ut och fåglarna sätter sig i träden ovanför mig. Skymmer sikten för himlavalvet. Hindrar mig från att drömma mig ut i rymden. Stjärnor och kometer. Frihet, svävande lemmar. En superhjälte på nya uppdrag. En blå mantel, alltid i samma färg som himlen vi ser från staden. Den gråa staden, den gråa iskalla staden. Hårda ord, sparkar, slag. Fantasierna rusar vidare utan förhinder. Lämnar mig liggande i den bruna gyttjan. Lämnar mig och tar till flykt. Ut, en bit av vinden som vänder sig åt fel håll. Fläktar som får fåglarna att lyfta från grenarna för några sekunder. Låter mig se himlen.
En idiotisk dröm, precis som drömmen om livet.

16/2

Jag är inget kön. Jag är inte en flicka. Det är inte den jag är. Regler för våra kön kan slänga sig i väggen.
Visst, mellan mina ben finns något som i många sammanhang kallas ett kvinnokön. Men benämningen tjej klämmer in mig i ett hörn, kväver mig. Ger mig förutbestämda regler. Varje "jag är" sätter spärrar för mitt liv. Tjej, kille, vem bryr sig?  Jag är en individ, och mitt juridiska kön är inte min personlighet. Att kalla mig lilla flickan förminskar mig. Låt mig vara jag, istället för någonting som inte finns. Kön är bara konstruktioner. Jag är ingen konstruktion.
Hen kan jag kanske kallas, det fungerar fint. Men kön är ingenting viktigt. Det är inte alls relevant. En person är inte ett kön och ett kön är ingen person. Så enkelt är det.

Kläder köper jag var jag vill. Ingen avdelning avskräcker mig. Kill-avdelning, tjej-avdelning, barn-avdelning. Vem har egentligen bestämt vad som är kvinnligt och manligt, tjejigt och killigt? Det är inte jag iallafall, och det är ju trots allt jag som sätter regler för mitt liv. Därför trallar jag omkring som jag vill. Drar i galgar med plagg som passar mig, oavsett om det passar vårat heteronormativa samhälle eller inte. Vissa dagar får jag höra att jag ser ut som en pojke. Men det gör mig inget. Pojkar är för mig endast konstruktioner. Vem som är en pojke, det vet ingen. Inte jag, inte du. Allt handlar om förutfattade meningar och fördomar, rent ut sagt. Jag skulle kunna vara en igelkott, en hasselsnok, en sengångare. Det är bara ord, alltsammans. Varför spelar ord så stor roll? Vi hette ju inte män och kvinnor i begynnelsen. Ingenting har alltid varit likadant. Saker går framåt, utvecklas. Det borde vår syn på kön också göra.

Vi säger att vi är starka, men spärrarna kommer aldrig låta oss slinka igenom oberört. Att bara vara en person kan krossa en, men i slutändan tror jag att det är det bästa. Framtiden blir mer hoppfull utan förutbestämda meningar och regler, för vad som befinner sig mellan våra ben.

15/2

En klon. Letar likheter. Finner skrämmande många.

Minus skolstorleken.
Hen har små, jag har stora.

Skrattar. Är mig själv. Ett helt nytt sätt att umgås. Blir en sådan jag är inombords. Finner likheter. Spelar piano, låter klumpigt. Hen röker, jag spelar. Hen kommer in i rummet, jag slutar. Hen sätter sig bredvid mig, och vi spelar tillsammans. Vi pratar. Efter en lång promenad med många betydelsefulla ord. Jag tycker om dig. Munnen i hens ansikte säger det rakt ut. Jag jublar inombords. Finner inga ord. Tycker om dig med. För så är det. Som en orkan av ett äldre jag, svepande gester. Ett rave inombords. Att sitta och dansa på en stol när hen kommer tillbaka från toaletten. Bryr mig inte. Ler, skrattar. Hen också. Ingenting verkar vara nytt för hennom. Alla ord. Jaget som släpps fram mer och mer. Hen, som är ett äldre jag.
Ord som hjälper. Jag är bäst. Hen säger det, och hindrar mina tankar på en sax mot min arm. Eller mina ben. Det brukar bli djupare där.
Någon som förstår, som tycker om mig. Och för en gångs skull litar jag på någon som säger att jag är bra. En orkan som sveper med mig i sina ostoppbara virvelvindar. Låter mig släppa loss. Bli den som hen var, den jag är nu. Konstig. Positivt konstig. Sådana som hen, sådana som jag. Vi behövs.

13/2

Ett klick, och så är jag inne på hens blogg. En person jag knappt känner, men som jag verkar ha så mycket gemensamt med. Efter att ha läst hens senaste inlägg fastnade jag för två meningar. Två meningar som fick mig att för en stund tappa andan, kippa efter luft, och känna hur ögonen tårades.

En av de som jag älskar mest i hela världen har berättat att hen aldrig kommer ta livet av sig, men önskar att hen råkade ut för en olycka. På så vis skulle hen slippa leva, men också slippa ta beslutet att ta livet av sig och såra många.

Och jag vet att texten inte handlar om mig. Jag känner inte författaren av inlägget, men det handlar ändå om hur jag så länge känt. För nej, jag kommer aldrig ta livet av mig. Men jag har önskat så många gånger att jag ska dö, att jag ska råka ut för en olycka. Nu när det står i klartext, nu när jag börjar förstå, gör det så hemskt ont. Förståelse gör ont. Även fast tankarna knappt hemsöker mig längre finns det ju fortfarande kvar en obesvarad önskning. Det är en del av mig. En del av min berättelse.
Jag kan inte längre tänka mig döden. Vid min sida har jag en av de underbaraste flickorna i världshistorien. En flicka jag blivit kär i. Hennes rosa lockar och vackra äppelkinder får mig att glömma bort allt som inte får finnas i mitt huvud, men som funnits där länge ändå. Hon lämnar mig flygande på rosa moln med varje mening. Ändå gör det så ont att förstå vad jag tidigare i mitt liv känt. Hur jag resonerat, och vad jag önskat mig vid varje stjärnfall. Att livet ska ta slut. Vår enda trygghet, döden, önskningar om tryggheten. Det känns patetiskt och jobbigt, men jag vet ju att jag inte mår bra. Jag har inte mått bra på länge. Min flicka gör mig lycklig, men jag vet att om det tar slut kommer jag sjunka tillbaka ner i gyttjan igen. Om hon helt plötsligt en dag inte längre skriver till mig, kommer mina önskningar om en olycka ta ny kraft. Kanske kommer de bli så starka att jag gör en egen olycka med mitt liv? 

Ingen vet. Inte ens jag. Livet är oförutsägbart och sorger träffar oss alla i bröstet då och då. Men jag hoppas, för allt vad min lycka är värd, att jag ska kunna ta mig igenom förståelsen utan att grubbla för mycket på det. Grubbla så mycket att jag skrämmer bort mina nära och kära. Jag vill inte gräva ner mig igen, jag vill bara resa mig upp och leva. Men det är inte särskilt lätt. Och här sitter jag med tårar i ögonen och en klump i magen. 

Sanningen, sanningen, sanningen. Det är svårt att acceptera, men jag måste. Jag måste lära mig att leva med varje ny insikt jag får av mitt liv. 

En av de som jag älskar mest i hela världen har berättat att hen aldrig kommer ta livet av sig, men önskar att hen råkade ut för en olycka. På så vis skulle hen slippa leva, men också slippa ta beslutet att ta livet av sig och såra många.

12/2

Motgångar och framgångar. Framgångar med stort F. Jaget är helt uppochner och omkulltvält, men ack så lyckligt.

Igår.

Idag är allt bara snett och söndervridet. Vridet hit och dit, utan minsta syn av potentiell lycka. Suddiga minnesbilder av ögon som sökte sig överallt, förutom in i mina. Huvudvärken växte tillsammans med deras ignorans, växte, svalde mig och begravde mig. Så som i filmer, levande begravda människor. Med skillnaden att jag inte kommer ta mig upp på slutet. Att jag inte kommer kunna ge igen, ta revansch. För jag är nergrävd under deras tystnad, och ensamheten sväljer mig. Gräver ner mig i sina frätande magsyror. 

Deras hastiga rollbyten förvirrar, förvränger, jag vet inte vart jag ska söka mig. Vart jag ska titta. Och det som gör ondast är inte att de tycks se mig som något osynligt, onödigt. Det som gör ondast är det faktum att jag vet att imorgon, i övermorgon, eller om några dagar, så kommer jag sitta bredvid dem och skratta igen. Jag kommer prata lika mycket som under alla de korta stunder jag tror att jag har riktiga vänner. Vänner som sedan glider bort från mig. Skaffar sig en egen verklighetsbubbla och stänger ute mig ur den. De vet nog innerst inne att jag har slutat försöka, och de tycker kanske att det är skönt. Jag tar inte kontakt med dem och de tar ingen kontakt med mig förrän de har lust igen. Mellanrum mellan vänskap som jag alltid hoppas på. Enda från den dag när jag går till skolan och märker att jag inte syns, hoppet försvinner aldrig, hur gärna jag än vill slita ut det ur min kropp, dränka det i bensin och elda upp det i en våldsam låga. 

9/2

20 saker som alla bör veta om mig, men som jag knappt vågar nämna för någon.
20 saker som jag egentligen inte borde vara rädd för att nämna.
20 saker som gör mig till den jag är.

1. Jag är feminist.
2. Jag är antirasist.
3. Jag är vänster.
4. Jag blir kär i människor - inte i kön.
5. Jag är kär i en människa - inte i ett kön.
6. Jag har otroligt dåligt självförtroende.
7. Jag är ovovegetarian.
8. Jag hatar (oftast) inte personer, bara deras åsikter.
9. Jag anser att fördomar är så gott som detsamma som förtryck.
10. Jag har haft ett självskadebeteende.
11. Jag har det fortfarande.
12. Jag älskar att sjunga.
13. Jag glömmer ständigt bort mitt språk.
14. Jag vill inte raka benen, men vågar inte låta dem vara håriga.
15. Jag förstår mig inte på termerna manligt och kvinnligt.
16. Jag är smal. (Även fast jag inte är så smal som samhället kallar smalt.)
17. Jag är medlem i Unga feminister Uddevalla.
18. Jag faller väldigt lätt för grupptryck.
19. Jag bojkottar OS.
20. Jag är inte popare.

7/2

Manshatare.
Ordet träffade mig som en spottloska i ansiktet. Rann långsamt nedför min kind och droppade ner på marken framför mina förstora kängor tillsammans med min värdighet. En osanning flög ur min klasskamrats mun och slog mig hårdare i magen än alla mobbare i världen. En osanning för mig, men som i hans huvud var lika med en sanning. Jag är ju trots allt feminist.

Ja precis, jag är tydligen manshatare - bara för att jag har kritiska tankar om vår patriarkala värld. Världen de flesta lever fullt ut i, men som jag som sagt kritiserar. En värld som faktiskt är styrd av män. Kolla bara på vårat språk. Ordet människor till exempel. Ett ord som handlar om alla, men som ändå handlar om just män på samma gång.
Mina klasskamrater säger att jag klagar. Men det är i verkligheten de som klagar, för att jag har åsikter som inte stämmer överens med deras världsbild. Jag vågar säga emot och jag vågar se vad som egentligen händer. Vad vi står ut med och varför. Och jag kan verkligen inte förstå varför alla bara accepterar allt som det är. Nästan varannan mening som mina klasskamrater häver ur sig innehåller sexism. 
Jävlabög är ett ord som används konstant för att förnedra pojkarna, och hora och bitch för flickorna. Ord som egentligen inte borde vara nedvärderande. Det handlar bara om olika livsval, olika personligheter, olika känslor. Vi har rätt till att vara precis vad vi vill utan att någon lägger sig i det, men ändå har vi ingen rätt till någonting som gör oss unika. Inte i skolmiljön, iallafall inte i min skolmiljö.
Uppgifter så som "hitta heterot", som går ut på att bestämma sexualitet på människor vi endast ser bilder på. 
Föreläsare som är så heteronormativa att det nästan är svårt att föreställa sig någonting annat.
Lärare som visar bilder på en mans och en kvinnas hjärna. Bubbliga, färgglada hjärnor med olika intressen skrivna i rutor inuti. Stora rum i kvinnohjärnan som används för utseende, stora rum i manshjärnan som handlar om sport. Det är som att det i läroplanen står att vi ska sättas på plats inom vårat köns förutbestämda roller. Varje dag är en balansgång på en sytråd, högt över gatorna, om en inte bryr sig om vad som ses som könsöverskridande.

Och så kommer den där kommentaren.
Manshatare. 
Är det en sådan jag är, bara för att jag inte kan acceptera samhället som det är? Är det en sådan jag är, när jag i varje åsikt som lämnar min mun försöker få mina klasskamrater att förstå att det inte är så jämställt som alla säger?

Sverige är inte jämställt, och det är dags att folk börjar inse det.

Halvnakna kvinnliga modeller kan en inte vifta bort med ursäkten De har valt det själva. Samhället väljer vad de vill se. Samhället accepterar och hejar på.
Kolla bara på debatten om American Apparels unisexskjorta. Det borde ju verkligen väcka upp alla människor med minsta vett i skallen. En unisexskjorta som säljer som smör med hjälp av sexiga halvnakna kvinnor och balla, helt påklädda män. Vi framställs så olika i sociala medier, och det resulterar i att vi blir olika. Två kön, och könet blir vår person.
Löneskillnader kan en inte vifta bort med ursäkten Män är starkare än kvinnor. Det handlar inte om biologi. Det handlar om jobb som utförs lika väl utav båda könen. Likadana jobb, lika antal timmar, som borde innebära lika lön. Men det gör det sällan.
Särbehandlingar på niomånaders-bebisar kan en inte vifta bort med ursäkten Men hon är ju så söt, och han ser ju faktiskt ut som en riktig liten tuffing. Jag menar, alla bebisar ser ju likadana ut. Alla är otroligt söta. Alla bebisar är så väldigt mycket tuffare än de ser ut. Tänk bara, vad jobbigt att behöva tryckas ut ur en vagina, öppna ögonen och se en massa konstiga varelser omkring en. Det kan ju knappast ha varit vad den lilla planerat under sin semester inuti en varm och skön kropp. Att överleva det är så förbaskat mycket tuffare än att bidra till kvinnoförtryck.
Och det är ju ett faktum att bebisen själv inte är medveten om sin sexualitet eller identitet när den är såpass liten. Därför är det ren idioti att redan då ge den en könsroll, genom att allt omkring den är antingen ljusrosa eller ljusblått, genom att en flicka blir kallad söt och en pojke tuff, genom att låta flickor leka snobbiga mini-hemmafruar och låta pojkar vara vilda med ännu en ursäkt. Att det ju är så. Att det alltid varit så.

Men vill du låta det förbli så?

5/2, drömmen

Jag drömde om Dig inatt. Jag drömde om Dig, springande ben och marijuana. Springande ben som var mer snubblande, när vi i den söta röken lekte någonting som påminde om jage och kurragömma på samma gång.

Vi sprang fnittrande förbi min gråa, tråkiga, gamla rektor. En rektor som liksom vi, flytt ut i natten. Lämnat den slitna skolbyggnaden till sitt öde. Dold i röken av de första blossen innanför dess tunga portar.

Världen snurrade lika glatt omkring oss som vi snurrade omkring varandra, och vi sprang snubblande igenom den nu så lustfyllda staden. Du väckte både min och stadens lust, när du omfamnade mig. Lagom ostadigt, på drogpåverkade ben.

5/2

Det första jag möttes av när jag snörat av mig mina kängor var ett blodbad. En matta, nästan helt färgad röd i ena änden. En handduk med blodstänk. En katt sittandes bredvid en till synes död fågel. Storlek större. Och så jag, ståendes stel av skräck. För blodet, för att fågeln på något vis skulle återuppväckas, flyga emot mig, och slita av mig mitt huvud med sina sylvassa klor. Panik. Panik. Skrik i en telefonlur till en mor som var många timmar bort. Fågeln började kraxa, och jag vände på klacken, rusade nedför källartrappan efter att jag noggrant smällt igen källardörren. Allt för att undvika att få en spritt språngande galen fågel i huvudet, eller för att slippa gå samma väg som den skadade fågeln. Tänk om jag var kattens nästa offer?
Flåsande andetag och tårar rinnandes nerför kinderna. Panik. Panik. Musik på hög volym och ett frenetiskt letande efter en sysselsättning. Ett val, att dra ut min samling böcker ur min dammiga bokhylla och börja sortera dem i bokstavsordning. Ett jobb som tar många timmar. Helt plötsligt en röst, och jag ställer mig upp. Rädd, igen. Men det är bara pappan. En fadersfigur som ryckt ut för att släppa en nu nästan död fågel ut ur dess fängelse. Död av panik, inte av såren, som jag trodde.
Han hade rullat ihop den blodiga mattan. Allt såg som vanligt ut igen.
Men känslan fanns där. En frågande känsla, om jag börjar bli paranoid. Om blodbadet verkligen ägt rum, eftersom alla bevis nu var bortplockade. Jag väljer att vända nedåt igen, till mina böcker, och jag river ut böckerna jag just satt in i bokhyllan. Börjar rensa böcker istället. Funderar på vilka jag kanske vill läsa, vilka jag kanske inte. Rensar bort mina egna tankar med storlekar, färger, efternamn och titlar.

4/2

Vän efter vän dör, när jag är som lyckligast
Faller ifrån, lämnar mig kvar
Jag vet inte varför känslan av död infinner sig
Kanske är det en ständig påminnelse om att allt aldrig kommer bli helt bra
Det som har något gott med sig har alltid något dåligt
Och i slutändan, straffas jag alltid
På ett eller annat vis