Igår.
Idag är allt bara snett och söndervridet. Vridet hit och dit, utan minsta syn av potentiell lycka. Suddiga minnesbilder av ögon som sökte sig överallt, förutom in i mina. Huvudvärken växte tillsammans med deras ignorans, växte, svalde mig och begravde mig. Så som i filmer, levande begravda människor. Med skillnaden att jag inte kommer ta mig upp på slutet. Att jag inte kommer kunna ge igen, ta revansch. För jag är nergrävd under deras tystnad, och ensamheten sväljer mig. Gräver ner mig i sina frätande magsyror.
Deras hastiga rollbyten förvirrar, förvränger, jag vet inte vart jag ska söka mig. Vart jag ska titta. Och det som gör ondast är inte att de tycks se mig som något osynligt, onödigt. Det som gör ondast är det faktum att jag vet att imorgon, i övermorgon, eller om några dagar, så kommer jag sitta bredvid dem och skratta igen. Jag kommer prata lika mycket som under alla de korta stunder jag tror att jag har riktiga vänner. Vänner som sedan glider bort från mig. Skaffar sig en egen verklighetsbubbla och stänger ute mig ur den. De vet nog innerst inne att jag har slutat försöka, och de tycker kanske att det är skönt. Jag tar inte kontakt med dem och de tar ingen kontakt med mig förrän de har lust igen. Mellanrum mellan vänskap som jag alltid hoppas på. Enda från den dag när jag går till skolan och märker att jag inte syns, hoppet försvinner aldrig, hur gärna jag än vill slita ut det ur min kropp, dränka det i bensin och elda upp det i en våldsam låga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar