13/2

Ett klick, och så är jag inne på hens blogg. En person jag knappt känner, men som jag verkar ha så mycket gemensamt med. Efter att ha läst hens senaste inlägg fastnade jag för två meningar. Två meningar som fick mig att för en stund tappa andan, kippa efter luft, och känna hur ögonen tårades.

En av de som jag älskar mest i hela världen har berättat att hen aldrig kommer ta livet av sig, men önskar att hen råkade ut för en olycka. På så vis skulle hen slippa leva, men också slippa ta beslutet att ta livet av sig och såra många.

Och jag vet att texten inte handlar om mig. Jag känner inte författaren av inlägget, men det handlar ändå om hur jag så länge känt. För nej, jag kommer aldrig ta livet av mig. Men jag har önskat så många gånger att jag ska dö, att jag ska råka ut för en olycka. Nu när det står i klartext, nu när jag börjar förstå, gör det så hemskt ont. Förståelse gör ont. Även fast tankarna knappt hemsöker mig längre finns det ju fortfarande kvar en obesvarad önskning. Det är en del av mig. En del av min berättelse.
Jag kan inte längre tänka mig döden. Vid min sida har jag en av de underbaraste flickorna i världshistorien. En flicka jag blivit kär i. Hennes rosa lockar och vackra äppelkinder får mig att glömma bort allt som inte får finnas i mitt huvud, men som funnits där länge ändå. Hon lämnar mig flygande på rosa moln med varje mening. Ändå gör det så ont att förstå vad jag tidigare i mitt liv känt. Hur jag resonerat, och vad jag önskat mig vid varje stjärnfall. Att livet ska ta slut. Vår enda trygghet, döden, önskningar om tryggheten. Det känns patetiskt och jobbigt, men jag vet ju att jag inte mår bra. Jag har inte mått bra på länge. Min flicka gör mig lycklig, men jag vet att om det tar slut kommer jag sjunka tillbaka ner i gyttjan igen. Om hon helt plötsligt en dag inte längre skriver till mig, kommer mina önskningar om en olycka ta ny kraft. Kanske kommer de bli så starka att jag gör en egen olycka med mitt liv? 

Ingen vet. Inte ens jag. Livet är oförutsägbart och sorger träffar oss alla i bröstet då och då. Men jag hoppas, för allt vad min lycka är värd, att jag ska kunna ta mig igenom förståelsen utan att grubbla för mycket på det. Grubbla så mycket att jag skrämmer bort mina nära och kära. Jag vill inte gräva ner mig igen, jag vill bara resa mig upp och leva. Men det är inte särskilt lätt. Och här sitter jag med tårar i ögonen och en klump i magen. 

Sanningen, sanningen, sanningen. Det är svårt att acceptera, men jag måste. Jag måste lära mig att leva med varje ny insikt jag får av mitt liv. 

En av de som jag älskar mest i hela världen har berättat att hen aldrig kommer ta livet av sig, men önskar att hen råkade ut för en olycka. På så vis skulle hen slippa leva, men också slippa ta beslutet att ta livet av sig och såra många.