15/2

En klon. Letar likheter. Finner skrämmande många.

Minus skolstorleken.
Hen har små, jag har stora.

Skrattar. Är mig själv. Ett helt nytt sätt att umgås. Blir en sådan jag är inombords. Finner likheter. Spelar piano, låter klumpigt. Hen röker, jag spelar. Hen kommer in i rummet, jag slutar. Hen sätter sig bredvid mig, och vi spelar tillsammans. Vi pratar. Efter en lång promenad med många betydelsefulla ord. Jag tycker om dig. Munnen i hens ansikte säger det rakt ut. Jag jublar inombords. Finner inga ord. Tycker om dig med. För så är det. Som en orkan av ett äldre jag, svepande gester. Ett rave inombords. Att sitta och dansa på en stol när hen kommer tillbaka från toaletten. Bryr mig inte. Ler, skrattar. Hen också. Ingenting verkar vara nytt för hennom. Alla ord. Jaget som släpps fram mer och mer. Hen, som är ett äldre jag.
Ord som hjälper. Jag är bäst. Hen säger det, och hindrar mina tankar på en sax mot min arm. Eller mina ben. Det brukar bli djupare där.
Någon som förstår, som tycker om mig. Och för en gångs skull litar jag på någon som säger att jag är bra. En orkan som sveper med mig i sina ostoppbara virvelvindar. Låter mig släppa loss. Bli den som hen var, den jag är nu. Konstig. Positivt konstig. Sådana som hen, sådana som jag. Vi behövs.