16/2

Jag är inget kön. Jag är inte en flicka. Det är inte den jag är. Regler för våra kön kan slänga sig i väggen.
Visst, mellan mina ben finns något som i många sammanhang kallas ett kvinnokön. Men benämningen tjej klämmer in mig i ett hörn, kväver mig. Ger mig förutbestämda regler. Varje "jag är" sätter spärrar för mitt liv. Tjej, kille, vem bryr sig?  Jag är en individ, och mitt juridiska kön är inte min personlighet. Att kalla mig lilla flickan förminskar mig. Låt mig vara jag, istället för någonting som inte finns. Kön är bara konstruktioner. Jag är ingen konstruktion.
Hen kan jag kanske kallas, det fungerar fint. Men kön är ingenting viktigt. Det är inte alls relevant. En person är inte ett kön och ett kön är ingen person. Så enkelt är det.

Kläder köper jag var jag vill. Ingen avdelning avskräcker mig. Kill-avdelning, tjej-avdelning, barn-avdelning. Vem har egentligen bestämt vad som är kvinnligt och manligt, tjejigt och killigt? Det är inte jag iallafall, och det är ju trots allt jag som sätter regler för mitt liv. Därför trallar jag omkring som jag vill. Drar i galgar med plagg som passar mig, oavsett om det passar vårat heteronormativa samhälle eller inte. Vissa dagar får jag höra att jag ser ut som en pojke. Men det gör mig inget. Pojkar är för mig endast konstruktioner. Vem som är en pojke, det vet ingen. Inte jag, inte du. Allt handlar om förutfattade meningar och fördomar, rent ut sagt. Jag skulle kunna vara en igelkott, en hasselsnok, en sengångare. Det är bara ord, alltsammans. Varför spelar ord så stor roll? Vi hette ju inte män och kvinnor i begynnelsen. Ingenting har alltid varit likadant. Saker går framåt, utvecklas. Det borde vår syn på kön också göra.

Vi säger att vi är starka, men spärrarna kommer aldrig låta oss slinka igenom oberört. Att bara vara en person kan krossa en, men i slutändan tror jag att det är det bästa. Framtiden blir mer hoppfull utan förutbestämda meningar och regler, för vad som befinner sig mellan våra ben.