Det första jag möttes av när jag snörat av mig mina kängor var ett blodbad. En matta, nästan helt färgad röd i ena änden. En handduk med blodstänk. En katt sittandes bredvid en till synes död fågel. Storlek större. Och så jag, ståendes stel av skräck. För blodet, för att fågeln på något vis skulle återuppväckas, flyga emot mig, och slita av mig mitt huvud med sina sylvassa klor. Panik. Panik. Skrik i en telefonlur till en mor som var många timmar bort. Fågeln började kraxa, och jag vände på klacken, rusade nedför källartrappan efter att jag noggrant smällt igen källardörren. Allt för att undvika att få en spritt språngande galen fågel i huvudet, eller för att slippa gå samma väg som den skadade fågeln. Tänk om jag var kattens nästa offer?
Flåsande andetag och tårar rinnandes nerför kinderna. Panik. Panik. Musik på hög volym och ett frenetiskt letande efter en sysselsättning. Ett val, att dra ut min samling böcker ur min dammiga bokhylla och börja sortera dem i bokstavsordning. Ett jobb som tar många timmar. Helt plötsligt en röst, och jag ställer mig upp. Rädd, igen. Men det är bara pappan. En fadersfigur som ryckt ut för att släppa en nu nästan död fågel ut ur dess fängelse. Död av panik, inte av såren, som jag trodde.
Han hade rullat ihop den blodiga mattan. Allt såg som vanligt ut igen.
Men känslan fanns där. En frågande känsla, om jag börjar bli paranoid. Om blodbadet verkligen ägt rum, eftersom alla bevis nu var bortplockade. Jag väljer att vända nedåt igen, till mina böcker, och jag river ut böckerna jag just satt in i bokhyllan. Börjar rensa böcker istället. Funderar på vilka jag kanske vill läsa, vilka jag kanske inte. Rensar bort mina egna tankar med storlekar, färger, efternamn och titlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar