Susar nerför backar. Skuttar över ojämnheter. Vacklar, faller. Blåmärken och rodnader på knäna. Kalla tår och blåa fingrar. Frusna, frostbitna kinder, men leenden och synliga skrattgropar.
Jag är i fjällen för första gången på två år. Har splitterny bräda och ovana fötter. Till en början föll jag pladask. Om och om igen. Landade på fötter, händer, knän. Snubblade och fastnade i allt omkring mig. Lite som bambi på hal is, fast Lennon. Fastspänd på en stel plastbräda i lite för branta backar. Men nog är det magiskt. Underbart skönt. Att känna farten mot kinderna och låta ögonen tåras när jag tävlar i smyg, över ojämnheter och lössnö, mot människor i min omgivning. Det ger fnittriga frihetskänslor i bröstet.
Inte för att jag någonsin kommer få veta vem jag är, men här trivs jag. Trots rinnande näsor och värkande halsar. Imorse såg vi två älgar från sovrumsfönstret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar