3/2 och vintern faller mot marken med ett tjut

Trodde aldrig det skulle kännas okej att gå upp såhär tidigt och trots att min mage vägrar bete sig som folk är det okej. Sitter i min elefanttröja och borde stryka nytvättade kläder, men inspiration behövs även till det och den inspirationen finns inte. Lär väl bli som veckans resterande dagar, hets och stress när jag inser att jag börjar om tio. Går jag nu är jag framme om en kvart, men jag måste ju ha något på kroppen också.

Har så mycket ångest över att mina favoritkläder ger mig ett förutbestämt kön och en roll jag måste leva upp till, klänningar och kjolar satta på min kropp gör att till och med de som vet om att jag är agender krossar mig som vintern mot betong. Små singlande snöflingor som aldrig, aldrig låter mig vara. För de där normerna verkar alltid hänga sig kvar på något sätt trots att jag skakar av mig snöflingorna så fort de vidrör min svarta kappa. Min mammas kappa. Den hon hade i min ålder. Och det är inte det att jag inte tycker om snö, för det gör jag. Jag älskar snö. Älskar ljuset som snön för med sig, hur höstens död göms under ett täcke av lycka. Blir lycklig varje gång jag rullar upp rullgardinen och möts av stora snöflingor som singlar ner mot gården. Men det finns fortfarande saker som skaver inuti och om ändå alla kunde förstå vem jag är för en gångs skull. Att jag inte är något mer än bara jag.

Om någon skulle läsa detta vill jag fråga vad du har taktik för att överleva vintern? Om du är lycklig eller ledsen när snön börjar singla mot marken? Och varför?

Vad gör ni med skavet inuti?