Sjukanmälan

Jag går upp om mornarna för att uträtta mina primära måsten, svälja piller och värma brödbullar i mikron tills de får hårda kanter. Sedan möts jag ofta av en vägg, en mur som avskärmar mig från allt som borde uträttas. Det kanske kan kallas orkeslöshet, utmattning, en total oförmåga att uträtta något av alla sekundära måsten, de som borde vara primära enligt samhällets normkultur, men som är allt för ansträngande för någon av min natur. Det som vanliga människor gör kräver mig på dubbla, ja rentav ett tvåsiffrigt antal beslutsfattande tankeprocesser, innan det kan bli faktiskt. Jag tar mig oftast inte längre än process fem. Sedan ger jag upp, vänder om och låter dagen gå, utan att producera någonting samhällsnyttigt. Jag kallar det Depressionen, vilken nog är mitt mest regelbundet återkommande sällskap.

Så, jag återvände helt enkelt till sängen imorse, med en olustig känsla i bröstet och en trötthet så överhängande att varje steg var en kraftansträngning, som så många andra mornar. Ringde mamma, sjukanmälde mig från skolan, grät lite, kände skuld över att jag sjukanmält mig, låg med mobilskärmen framför ansiktet under en allt för lång stund, läste ett kapitel i en bok, såg på Call The Midwife, såg på Stranger Things, prokrastinerade, tänkte på allt jag borde göra men inte gör, kände lite mer skuld. Med jämna mellanrum kom Sapfo och gjorde sig påmind. Jag hoppade till och med över min morgoncigarett, och då, då är något verkligen på tok. Nog för att jag försöker sluta inandas tjära, kolmonoxid och nikotin på regelbunden basis, men detta var inte ett av alla (så kallade) försök. Kraftlösheten låg som en tung dimma mellan mina blåvit-tapetserade väggar, och den är orubblig när den väl fått fäste. Som ett extra lager fettvävnad som sakta men säkert tar över min kropp, lägger den sig i alla veck och vrår och överraskar mig när jag minst anar det. Inte bara hindrar den mig från att göra det som är ansträngande och jobbigt, exempel: skolan, den tar också ifrån mig det som jag så hemskt gärna vill ägna min tid åt, exempel: sömnad. Hade en kunnat mörda tillstånd, hade jag direkt gett mig på Depressionen. (Din lilla jävel - en dag kommer jag säga upp vår kontakt helt och hållet, vänta bara.)

En bra stund efter att en lunch borde ha varit konsumerad, trotsade jag regnet och for in till stadskärnan med Alice Munros Tiggarflickan i knät, för att inhandla sushi med pengar som inte borde gå till att inhandla någonting annat än det du möjligt kan hitta på coop. Men begär är begär, och lunch måste ätas, även om du är för deprimerad för att laga mat. Jag beställde nio bitar, ångrade mig och köpte åtta, ångrade mig igen och betalade extra för att få den där nionde biten. Min beslutsångest är av den typen att jag måste titta på alla bananklasar i affären, innan jag kan bestämma mig för vilken jag ska ta, och även om jag har bestämt mig ändrar jag mig minst två gånger till. Ett ganska irriterande särdrag, så att säga. Min lilla utomhusvisit bestod kort och gott av färden till och från sushirestaurangen, med vissa avkrokar för att hämma mitt pokemonsamlarbegär, vilket väcks till liv med jämna mellanrum, och inte är något jag är stolt över. Jag borde förbjudas att ha en såpass modern telefon att denna applikation finns att tillgå, jag blir en fara för mig själv och min omgivning, har bara ögon för den förbannade skärmen. Det är ett under att jag inte blivit överkörd än, jag som inte är van vid trafikljus. I Lysekil finns ett, och det används enbart vid utryckning av brandbilar. Så, jag har liksom inte växt upp med den typen av trafikreglering.

Allt eftersom kvällen smugit sig på, börjar tankarna flacka kring min bristande produktionsstatistik. Skulden river i bröstet på mig. Min lilla anteckningsbok innehållandes listor förblir oförändrad, med många tomma rutor som borde kryssas i efter uträttade sysslor. Disken bygger berg på min fuktskadade diskbänk, essäerna förblir oskrivna, grupparbeten blir lidande, dammet slår rot i vardagsrumsmattan, tvätten tvättar inte sig själv, min påbörjade fin-klänning syr absolut inte sig själv. Solen har gått ner, och rent statistiskt innebär det för mig två olika lägen (de kan vara fler, men övriga är inte lika vanliga), antingen är jag onaturligt uppvarvad och uträttar någon form av syssla mycket intensivt till dess klockan är sen, eller så kommer tröttheten smygande igen. Smygande förresten, den slår mig ofta, rent ut sagt, medvetslös, gör det snudd på omöjligt för mig att hålla ögonen öppna. Och så sluts cirkeln, jag somnar och vaknar och allt börjar om igen.